Den här är skön på två sätt, dels för att Vigmund är så stöddig och berättar att han lät hugga stenen åt sig själv för att han är en sån slug man, dels för att den var med vid världsutställningen 1867 i Paris men föll i havet på vägen hem och var försvunnen i 20 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar